Canada - here I come!

(Skrivet 4 september) På uppmaning av mina tjejkompisar har jag nu startat en reseblogg – 8 manader – fyndigt eller hur? Jag ska inte ta åt mig äran alls, det var Anne som kom på namnet. Nu ska jag tillbringa åtta månader i Kanada och plugga på University of Western Ontario.

Jag vaknade imorse och hade någon form av lugn panik. Sms:ade lilla Annika och skrev: ”Jag vill inte åka”. Men innan jag hade fått hennes svar hade paniken lagt sig att nu känner jag mig helt okej. Det ska bli riktigt roligt, jag ska på ett äventyr! Jag har inte gråtit en enda tår, förmodligen för att jag grät färdigt igår när jag sa mina sista farwells.

Kom hem runt kl sju på kvällen igår och skulle packa klart. Det var inte så mycket kvar eftersom jag har tittat på Days of our lives och Oprah i snart två veckor samtidigt som jag packat. Men det stora momentet; att VÄGA väskorna var kvar. Som tur var hade jag både Anna och Madde där som tvingade mig att sålla. De sa egentligen inte så mycket men deras blickar och närvaro var tillräckligt för att jag skulle ta bort mina åtta kilo övervikt relativt snabbt. Men när de gått fick jag panik över att inte ha med mig mina fyra par byxor och tre tjocktröjor så jag packade ner dem i handbagaget. Man fick bara ha en handväska, men det struntade jag i, och det var ingen som höll koll. Men självklart fick jag ångra det bittert när mina gate byttes från nr 3 till 64 – sjukt långt att gå – min sjukgymnast hade dödat mig om hon såg hur mycket jag kånkade på.
Först flög jag till Frankfurt, därifrån skulle jag ordna så jag fick en sittplats på planet till Toronto. Killen som ordnade det var super gay och när han pratade lät han precis som Brüno.

Just nu sitter jag på planet till Toronto. Bredvid mig sitter en svartrockar tjej från Ryssland som är förkyld - suck – jag kommer få svininfluensa innan jag ens kommit fram. På andra sidan sitter en vanlig liten man – det skriker kanadensare om honom – han är gift och har en liten dotter med brunt hår. Hans mat var det nog något konstigt i, för han har varit på toa lite oräväckande många gånger. Allt det här har jag upptäckt utan att ens prata med dem. De är inte särskilt pratglada, vilket egentligen inte gör något men det är lite tråkigt nu när jag har lovat mig själv att jag ska bli värsta networkingbruden. Vi har suttit såhär, packade som sardiner i snart sex timmar. Det är två timmar kvar….sen är jag framme. I helgen ska jag bo hos min farbror – som jag har träffat en gång för fem år sedan, och min kusin som jag aldrig har träffat. Det är lite pirrigt men känns ändå som en bra start på resan. Kusinen verkar vara värsta partybruden av att döma från hennes facebookbilder, hon mailade mig i veckan och sa att direkt efter att jag har landat ska vi hem, byta om och sen dra ut. Jag kommer dö!! Lär sova på bardisken. Men det är bra för networkandet att komma ut direkt. På tisdag bär det av till London, där jag ska bo i 235 dagar. (Nej jag räknade inte ut det för att jag är mongo, utan för att man skulle fylla i tullpapper på planet och där stod det ”How many days are you staying?” -> då var jag ju tvungen att räkna ut det.

Tack till er alla som tagit er tid att säga hej då till mig på olik sätt. Jag uppskattar det massor och jag kommer verkligen att sakna er, men det känns bra att skriva till er här – känns som att avståndet minskar.